Sorg
Jag lutade min tunga kropp framåt. Jag var så tung av tårar att jag inte orkade hålla mig upp längre. Jag föll ner på knä, det jag hade hoppats på hade inte skett. Bördan var stor, lika stor som min klump i halsen. Stora klumpar, svår andning och gråten i halsen. Nu var jag ensam, men samtidigt hade jag all uppmärksamhet i världen. Det jag alltid velat ha, men också det jag aldrig velat uppleva. En hemsk känsla av tomhet och närhet på samma gång. Känslan går inte att hantera, värre än att vara det mesta av en enda deprimerande tanke. Hjärtat slår inte fort, det slår hårt. Känns som att någon slår mig innefrån och jag kan inte slå tillbaka. Vad jag än gör så skadar det mig själv. Snart kommer mina knän att vara blå och blödande, jag orkar inte resa mig upp. Jag kommer nog aldrig att göra det om ingen hjälper mig. Mina händer är blåa, hjärtat slår hårt men blodet orkar ändå inte ta sig ända vägen till fingertopparna. Jag tror för ett ögonblick att mina tårar är av blod. Jag hatar blod. Mina tårar ska vara av kristall. Lika fina som första riktiga nysnön...